Harrisons dramatiska historia

Under den tidiga medeltiden formades en kultur som förenade högt och lågt i mötet mellan det lärda och det folkliga. En kultur som på flera punkter var långt ifrån okontroversiell.

Prästerna ryste över folks vidskepligheter och såg till att fästa sina åsikter på pränt. I lagar, dikter, pedagogiska texter och till och med uppslagsverk gav sig skribenterna i kast med föreställningar om änglar, demoner, häxor, trollkarlar, spåmän, astrologer, djävulsdyrkare och allt möjligt annat som uppfattades som besynnerligt.

Till de största fördomarna mot tidig medeltid hör att epoken var osedvanligt ”mörk”. Det är inte av en slump som den brukar kallas the Dark Ages på engelska. I detta ligger en bister förutfattad mening – att vi vet oerhört lite om perioden, att alltför få källor är bevarade för att vi skall kunna bilda oss en uppfattning om hur folk tyckte, tänkte och levde. Men fördomen vilar på lös grund. Vi vet mycket mer än vi inbillar oss.

I själva verket har vi mängder av källor, framför allt skrivna av präster och munkar, som skänker oss information om allt mellan himmel och jord.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den kreativa folktro som bredde ut sig i mötet mellan kristendomen och äldre religioner.

Bild: Illustration av djävulen i Djävulsbibeln (Codex Gigas). Förmodat producerad av munken Herman (Hermannus Heremitus) under tidigt 1200-tal. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Här och var i Europas historia finner vi kungar och kejsare som tycks ha levt flera sekler före sin tid – personer som varit malplacerade i sina egna miljöer, eftersom de försökt knuffa in sina riken i moderniteten långt innan undersåtarna varit redo. För 1700-talets del brukar vi kalla dem upplysta despoter, och få var mer upplysta – eller mer despotiska – än den österrikiske härskaren och tysk-romerske kejsaren Josef II.

Josef var son till Maria Teresia och storebror till den franska drottningen Marie-Antoinette. Så länge modern levde hade han – till sin egen förtret – begränsat inflytande över politiken, men när hon dog 1780 fick han friare spelrum för sina idéer.

Under de tio år som följde försökte han förändra nästan allt. Han drev igenom reformer som bland annat luckrade upp livegenskapen (1781), lade ned kloster han ansåg vara samhällsparasiter, effektiviserade administrationen och gjorde tyska till ett bärande förvaltningsspråk i delar av riket. Han reformerade även sjukvården och utfärdade toleransedikt som gav begränsad religionsfrihet åt icke-katolska grupper.

Sammanlagt utfärdade han över 6 000 edikt och 11 000 nya lagar – en reformiver som saknar motstycke i europeisk historia. Ambitionen var att göra tillvaron bättre för alla, från fattiga bönder till byråkrater och generaler. Men Josefs undersåtar uppskattade sällan de välmenande förändringarna. Det Josef såg som vägen mot framtiden uppfattade andra som tyranni – och svarade med motstånd och, på flera håll, väpnade resningar.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Josef II av Österrike – en av Europas märkligaste härskare genom tiderna.

Bild: Kejsar Josef II (1741–1790), son till Frans I Stefan av Habsburg-Lothringen, porträtterad med krigsguden Mars – en bild av den upplyste envåldshärskarens maktideal under 1700-talet. Målning av Anton von Maron (1733–1808), signerad i Rom 1775. Public domain via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Beowulfkvädet har bara överlevt i ett exemplar – handskriften Cotton MS Vitellius A XV (den så kallade Nowell-kodexen) – som i dag förvaras på British Library i London. I övrigt är berättelsen om hjälten Beowulf och hans kamp mot träskmonstret Grendel och dennes mor märkligt frånvarande i den skriftliga litteraturhistorien: många verk från samma tid levde främst i muntlig tradition och nådde aldrig fram till en handskrift som kunde bevaras.

Att just detta manuskript råkade överleva till eftervärlden gör att vi i dag har tillgång till en kuslig och storslagen berättelse från Europas tidigmedeltid – en historia som annars hade kunnat gå helt förlorad. Och det är inte vilken historia som helst.

Beowulfkvädet följer en hjältes liv: från ungdomens dåd i främmande land till ålderdomen, när Beowulf efter många år som kung slutligen dör av de skador han ådragit sig i striden mot en drake. Dikten är skriven på fornengelska, men handlingen är förlagd till järnålderns Skandinavien.

Sagan vittnar inte bara om vilka envig mellan hjältar, monster och drakar som uppskattades i hövdingahallarna. Den avslöjar också vilka värderingar krigarna och deras herrar satte högst – och vad de fruktade allra mest. Det gör Beowulfberättelsen till ett mångfacetterat epos med både dramatik och eftertanke.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Beowulf och hans historia – ett av den tidiga medeltidens största litterära verk.

Bild: Beowulf and the dragon – illustration av J. R. Skelton (1908), ur Henrietta Elizabeth Marshalls Stories of Beowulf (1908). Public domain via Wikimedia Commons.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Jesus från Nasaret – kristendomens förgrundsgestalt – är en av världshistoriens mest kända, omdiskuterade och inflytelserika personer. För drygt 2,3 miljarder människor, alltså närmare en tredjedel av jordens befolkning, är han Guds son och historiens stora predikant och sanningssägare. Även den som vänder honom ryggen behöver förhålla sig till honom: det är svårt att förstå de senaste två årtusendenas västerländska kultur utan kunskap om Jesus och hans budskap.

Men hur mycket vet vi egentligen? Det finns de som hävdar att Jesus aldrig har existerat – har de en poäng? Vad var det som gjorde hans budskap så radikalt och hotfullt att myndigheterna i Jerusalem ansåg sig tvungna att gripa, förhöra, döma och avrätta honom? Hur kunde den lilla gruppen kring Jesus i Galileen på relativt kort tid utvecklas till en av det romerska imperiets mest dynamiska rörelser – och till slut bli en del av statens ideologi?

Och hur ska vi förstå evangeliernas mirakelberättelser? Finns det belägg för de under som tillskrivs Jesus i Nya testamentet – att han gick på vatten, förvandlade vatten till vin och botade sjuka och förlamade så att de kunde resa sig och gå hem?

I denna repris av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Jesus. Samtalet rör sig mellan obarmhärtig källkritik och nyfikna ”deckarspekulationer” kring uppståndelsens mysterium.

Bild: Christ Pantocrator (Sinai) – en enkaustisk ikon från 500–600-talet, Saint Catherine’s Monastery, Sinai. (Obs: något beskuren.) Public domain via Wikimedia Commons.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Inget monster har haft lika stor framgång i romaner och filmer som vampyren. Under sistlidna två sekler har åtskilliga blodsugande ädlingar och förförare spritt död och förintelse omkring sig – lyckligtvis bara i fiktionens värld. Vår tids filmvampyrer har emellertid föregångare, vilka våra förfäder och förmödrar tog på största allvar. Vampyrens utveckling från våldsam gengångare till modernt massmediafenomen är lång och krånglig.

Själva ordet ”vampyr” är serbiska och spreds över Europa i mitten av 1700-talet, sedan en rapport från en österrikisk militärläkare, som trodde sig ha bevittnat en smärre vampyrismepidemi, blivit läst över hela kontinenten. Detta sammanföll med upplysningstidens ifrågasättande av folkliga vidskepelser, vilket förklarar varför vampyrerna plötsligt blev mycket populära att debattera i vetenskapliga kretsar.

Dessförinnan hade vi dock haft en lång historia av iakttagelser och diskussioner om gengångare, vilka i allt väsentligt var regionala varianter av de serbiska vampyrerna. För skandinaviskt vidkommande kan vi spåra gengångartron tillbaka till våra äldsta historiska källor, till exempel isländska sagor och Saxo Grammaticus Gesta Danorum. Bockstensmannen, vårt mest kända svenska medeltida mordoffer, begravdes på ett sätt som vittnar om att mördarna fruktade att han skulle gå igen. Omvandlingen av dessa monster till dagens betydligt mer charmfulla bekantskaper – till exempel greve Dracula och Edward Cullen i Twilight – inleddes först under romantiken på 1800-talet.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om vampyrer i historia och folklore.

Bild: Vampyr II av Edvard Munch, 1895, public domain Munchmuseet, Oslo.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.