Harrisons dramatiska historia

Mellan 1500-talet och 1800-talet var det med stor fara att resa med skepp i Medelhavet, ibland även utanför den nordafrikanska delen av Atlanten. Om kaptenen inte hade ett speciellt sjöpass, utfärdat i enlighet med avtal med nordafrikanska sjörövarregimer, kunde fartyget bli bordat och besättningen spärras in i fängelser i Marocko, Algeriet, Tunisien eller Libyen, varefter medlemmarna tvingades arbeta som slavar i väntan på att eventuellt bli friköpta av hemlandets regering.

Denna ofta bortglömda del av vår historia var först och främst ett gissel för Medelhavsländernas befolkning och för de stora sjöfartsnationerna, men även Sverige drabbades. En av de svenskar som i mitten av 1700-talet tvingades förslavas i marockansk träldom, kapten Marcus Berg, blev friköpt, återvände till Stockholm och kunde i sin omgång skriva sin självbiografi. Här kan vi i detalj läsa om livet i slavbaracker, om det allestädes närvarande förtrycket och de omfattande arbetsplikter som svenskarna blev ålagda – och om hur långt ifrån alla var så lyckligt lottade att de kom hem. I andra källor från epoken möter vi de konsuler som ägnade livet åt att upprätta diplomatiska relationer med nordafrikanerna för att förhindra att ännu fler svenska sjömän skulle fängslas.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om korsarerna – de nordafrikanska sjörövarna – och om svenskar som föll i deras våld.

Bildtext: Slavmarknad i Alger 1684, då kristna fångar såldes som slavar i det osmanska Algeriet. Kopparstick av Jan Luyken, 1684. Public domain via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Korstågen inleddes år 1095 när påven Urban II kallade den västliga kristenheten till heligt krig mot muslimerna, vilket inledde flera sekler av blodiga korståg. Sett ur Nya testamentets perspektiv var händelseutvecklingen obegriplig: kristendomen hade gått från att vara fridfull och pacifistisk till att bli aggressiv och krigisk, och ögonvittnesskildringarna från korstågen lämnar inget utrymme för tvivel – korsfararna gjorde sig skyldiga till hårresande brott mot mänskligheten, allt i Guds och Kristi namn.

Varför blev det så? Vilka drivkrafter fick fromma medeltidsmänniskor i Västeuropa att lämna hus och hem för att utkämpa krig som saknade minsta länk till uppbackning i Jesu lära? Och hur gick fälttågen och belägringarna till? Vad blev resultatet? Var kan vi idag se lämningar efter krigarna och deras framfart?

Frågorna blir inte mindre relevanta av att korstågsidén under högmedeltiden utvecklades betydligt. Allt fler människor riskerade att drabbas av fanatism. Inledningsvis handlade det bara om att kriga mot muslimer och befria Jerusalem, men ett halvsekel senare riktades korstågen även mot folk i centrala och östra Europa som ännu inte hade anammat kristendomen. På 1200-talet proklamerades heligt krig mot ortodoxa kristna i Ryssland och Grekland, och i nästa skede kunde vem som helst – från upproriska bönder till kristna kättare och tysk-romerska kejsare – utsättas för korsriddarnas blodtörst.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om korstågen – både som medeltida fenomen i allmänhet och om hur de konkret gestaltade sig i Heliga landet och i Östersjövärlden.

Bild: Denna miniatyr illustrerar en av striderna under det andra korståget av Ludvig VII, som kom kungen av Jerusalem Baldwin III till hjälp mot saracenerna, i mitten av 1100-talet. - William av Tyrus, History of Outremer, 1300-talet, Paris, BnF, Institutionen för manuskript, franska 22495 fol. 154v. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi möter företeelsen varje dag – på toaletten, när vi slänger saker i soptunnan, när vi källsorterar, när vi kör trädgårdsavfall till återvinningscentralen, när vi dammsuger och dammtorkar eller rensar garderober och källare. Överallt finns sådant vi måste göra oss av med – ofta ohälsosamt och illaluktande.

Det är ämnen vi sällan pratar eller skriver om, och som nästan aldrig syns på film och tv, men som ändå är omöjliga att komma undan. Hur hanterade våra förfäder detta? Och är vår slit- och slängmentalitet verkligen något nytt?

Tack vare skriftliga källor och arkeologiska utgrävningar vet vi i dag mycket om skräpets och avfallets historia. I Rom anlades Cloaca Maxima – en av stadens tidigaste stora avloppsanläggningar, enligt traditionen påbörjad omkring 600 f.Kr. – och den löper fortfarande under staden. Utgrävningar i antika stadsmiljöer har dessutom avslöjat imponerande rester av latriner och avloppssystem.

Även medeltiden lämnar rika spår efter sig. I städer som London – men också i mindre nordiska miljöer – kan arkeologer följa hur avfall och orenlighet hanterades i vardagen. I svenska Söderköping har de tjocka kulturlagren bevarat organiskt material ovanligt väl: rester av byggnader, bortkastade ting och avfall ligger i lager under dagens gator, och samtida källor och fynd visar hur staden bokstavligen kunde stinka av det som människor och djur lämnade efter sig.

I detta avsnitt samtalar historikern Dick Harrison och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om en av de verkligt stora – men sällan omskrivna – baksidorna av människans kultur: allt det skräp och avfall vi lämnar efter oss, och vad det kan berätta om livet förr.

Bild: Medeltida illustration (ca 1450) som skildrar latrintömning: en kvinna tömmer sitt nattkärl genom ett fönster, en vardaglig men ohygienisk praktik i tät stadsmiljö. Okänd konstnär. Public domain, via Stockholms stadsmuseum/Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De synligaste resterna av vikingatiden i vårt kulturlandskap är runstenarna, som möter oss i de mest olikartade miljöer – vid vägar och gravhögar, inmurade i kyrkväggar och uppställda i museer. Många av deras texter är påfallande lättlästa för den som lär sig de 16 runorna, den så kallade futharken, och de bärande orden i fornsvenskan är inte svårare att tyda än att de flesta av oss förstår dem än idag. Detta var också avsikten: de män och kvinnor som lät resa stenarna ville att budskapet skulle kunna förstås och minnas.

Runristandet har en lång historia, från de besynnerliga – antagligen magiskt laddade – ord som höggs in i Norge redan under folkvandringstiden till de utförliga släktredogörelser som möter oss i stenar från 900- och 1000-talen.

Ett praktexempel är den hälsingska Malstastenen, idag på museet i Hudiksvall, där stenresaren och ristaren Romund räknar upp manliga och kvinnliga släktingar i sju led, antagligen för att markera arvsrättsligt revir. Romund berättade också exakt var han hämtat stenmaterialet, och för att visa vad han trodde på högg han in ett kors. Ett annat monument som inte lämnar någon oberörd är den östgötska Rökstenen, med världens längsta runtext, som enligt den senaste forskningen innehåller en svit av gåtor med fördold kunskap, allt för att stenresaren Varin ville hedra minnet av den döde sonen Vämod. Få runstensprojekt är lika bildmässigt imponerande som Hunnestadsmonumentet i Skåne, som krossades på 1700-talet men nu till stor del har rekonstruerats.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om runstenar och deras budskap.

Bild: Runhällen vid Hillersjö på Mälaröarna, som berättar om en lång och komplicerad arvsföljd, där en kvinna vid namn Gerlög blev mycket förmögen och ägare till många gårdar. Foto: Bengt A. Lundberg (CC BY) Riksantikvarieämbetet.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det fanns en tid – och den ligger bara några decennier bort – då bananbåtarna som fraktade solmogna frukter till Sverige från fjärran länder var närmast legendomsusade. Folk flockades till kajerna i Göteborg för att få en skymt av dem. Andra läckerheter – som ananas, kiwi, mango och passionsfrukt – var det bara ett fåtal förunnat att ens ha sett, än mindre smakat.

De exotiska frukter som i dag kan köpas i snart sagt varje speceriaffär och livsmedelsbutik var länge okända för majoriteten av våra förfäder. De fick hålla till godo med äpplen och päron.

När och hur kom de exotiska frukterna egentligen hit? Och varför heter de som de heter? Ofta döljer sig en spännande berättelse i frukternas förflutna – inte minst i deras namn. Varför talar engelsmännen om orange, medan vi säger apelsin, ett ord som bokstavligen betyder ”Kina-äpple”? Varför har frukten lime gett namn åt britter i allmänhet och deras sjömän i synnerhet – ”limeys” – med rötter i flottans citrusransoner mot skörbjugg? Och hur kommer det sig att dagens kiwifrukter en gång kallades ”kinesiska krusbär”?

Kring frukterna finns också en fascinerande historia av portugisiska kulinariska fynd i Sydöstasien, spansk kulturspridning i Amerika via conquistadorerna och besynnerliga växthus i botaniska trädgårdar och på europeiska lantgods.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de exotiska frukternas väg in i vår kultur – och om historierna som gömmer sig i varje fruktskål.

Bild: AB Banan-Kompaniets marknadsföring av Fyffes bananer från jubileumsutställningen i Skänninge 1929, arrangerad i samband med stadens 400-årsjubileum av Gustav Vasas stadsprivilegier. Foto: Karl Johan Stenhardt, CC BY-NC, via Östergötlands museum.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.